Petri skickar med jämna mellanrum bilder och rapporter om hur härligt dom har det i fjällen. Åh vad jag också skulle vilja vara där! I år har det inte blivit en meter på skidor, varken på längden eller nåt annat håll. Det är antagligen första vintern sen jag föddes som jag inte kunnat ta mig ut på skidor.
Som bebis åkte jag med i skidpulkan som mamma drog efter sig när hon skidade längst med älven, och i tidig ålder hängde jag och mina syskon med i slalombackarna. När jag en tvärhand hög gjorde premiäråken i Björklidens backar hade pappa en sele på mig och kopplade fast longeringslinan (som vi i vanliga fall longerade hästarna med). Då kunde han hålla koll på mig eftersom jag gillade att dra på och gärna åkte störtlopp. Han drog in linan när det började att gå för fort och kunde släppa efter när jag ville åka på. Och sen dess har jag älskat skidåkning!
Jag längtar efter en sån riktigt fin skiddag, när solen bränner och man blir lätt svettig i pannan. När snön gnistrar och man susar ner för backen, njuter av farten och andas in frisk fjällluft. Sen stannar man till och gräver sig en schysst snösoffa, dricker varm choklad, käkar mackor och tycker att det är underbart att leva. Suck...guud vad jag längtar efter det!
Det är bara att inse att det inte blir några såna dagar för mig i år. Jag hoppas innerligt att vår lilla dotter blir lika biten av skidåkning och gärna hänger med på skidsemestrar. Annars blir det jobbigt för skidsemestrar lär det bli, minst en per år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar