Ibland måste jag stanna upp och titta väldigt nog på Clara och försöka förstå att denna underbara lilla varelse faktiskt är min! Tänk att det var hon som bodde där inne i den där groteskt stora magen, och tänk att hon kom ut.
En av mina arbetskollegor som också är väldigt rädd av bara tanken på en förlossning, sa att det är så himla skönt att se en bebis på riktigt för då förstår man att dom faktiskt kan komma ut. Hon har inte barn själv och hade en massa funderingar kring det här med graviditet och själva födandet.
Och där känner jag igen mig, allt är så sjukt. Man undrar hur vissa grejer bara kan fungera. Som amningen, var kommer mjölken ifrån, bara så där?
Och en annan av min arbetskollegor pratade om nån artikel där det visade sig att män faktiskt också kan börja producera mjölk. Rent teoretiskt skulle faktiskt även dom kunna amma. Det är ju så skadat så det orkar jag inte ens fundera mer på.
Men visst är det märkligt hur allt bara kan fungera, och hur det från ingenting kan bli en liten människa som växer och blir en stor person.
Det är iallafall otroligt skönt att Clara äntligen har kommit ut och börjar forma sig till en egen liten person. Jag sprang på Amal när jag var ute på promenad idag. När jag frågade hur länge det är kvar till hennes bebis tänkt komma ut, typ tre veckor eller?
Svarade hon, ja precis, tre veckor! eller nja egentligen är det väl sex veckor men jag brukar säga tre.
Hon började bli rätt otålig och ville få ut bebisen nu. Jag förstå henne precis!
Jag gick också runt och sa att Clara antagligen kommer tidigare än planerat, jag var så trött och less och orkade inte stå ut med tanken på att jag kunde gå över tiden.
Och jag hade ju faktiskt rätt, hon kom ju tre veckor för tidigt ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar