Superpappan

Papsingen ligger i badet, läser tidningen o kopplar av. Det är han värd hundra gånger om, jag har ju glömt att berätta att han var en superpappa under hela förlossningen och även nu efteråt såklart. Vi låg ju faktiskt på sjukhus i en vecka och han var med hela tiden (nästan). Jag trodde att han skulle smita iväg betydligt oftare och få mer eller mindre psykbryt av att bara vänta och vänta. Men han var helt lugn, nästan oroväckande lugn och jag hade ett enormt stöd av honom.

När jag föreställt mig hur förlossninge skulle bli var jag helt övertygad om att jag skulle få tokspel på honom och att all min frustration, rädsla och smärta skulle gå ut över honom. Dels för att det är rätt vanligt att man blir lite lätt arg på sin partner under förlossningen, men också för att jag trodde att han skulle smita iväg så fort han fick chansen. Smsa polare, fixa med annat och vara helt rastlös, gäspa och titta på klockan. Nu var han ju inte alls på det otäcka viset till min stora glädje. Och vad jag vet och kommer ihåg var jag väldigt mild och snäll i tonen under hela förloppet, ända från att vattnet gick, under all väntan och även under själva förlossningen. Något arg blev jag förstås när man sa till mig att nu får du inte använda lustgas nåt mer och petri rycker undan den mitt framför näsan på mig.

När allt väl satte igång var jag nog uppslukad av att hålla lugnet och tänka på att slappna av och andas och att hålla koll på var min super duper bästa kompis höll hus, lustgasen!
Jag fick höra flera gånger av barnmorskorna att jag var duktig på att slappna av och andas rätt. Inget jag tränat på direkt men jag har fått många goda råd av bl. a. Jennie och min syrra som gjort det här tidigare.
Medan jag jobbade på för mig själv fanns Petri där hela tiden och masserade, serverade saft och snackade med barnmorskorna och hade kolla på allt runt omkring. Han hjälpte dem med allt från att skura golvet till att förlösa bebisen.

Nu ska superpappan och jag äta en god middag och fredagsmysa!