Änglapojken

Vaknade på lördag morgon och det var tyst... Petri och kidisarna hade dragit ut på turné, kollat nåt jobb eller nåt bygge eller om det var nån polares bygge eller så var det nåt helt annat. Vet inte så noga men det var skönt att vakna till ett tyst och lugnt hem. Jag kokade kaffe och tände ett ljus. Ett ljus för vår änglapojke så där på alla helgons afton. Han skulle ha hunnit bli sex år nu.

Märkligt.

Märkligt hur livet blir. För honom tog det slut innan det hann börja. Och vårt liv förändrades plötsligt och gick en helt annan väg. Nu känns det långt borta men det finns ändå där och har förändrat nåt inom oss. Ibland känns det som att jag berättar någon annans historia, har jag verkligen upplevt allt det där. Samtidigt som det är helt glasklart och jag kan komma ihåg och berätta allt i detalj. Minst sagt märkligt.

Hade nån berättat för mig vad som väntade, vad som skulle hända och vad vi skulle gå igenom då hade jag aldrig trott att det var möjligt att komma fungerande ur en sån bisarr händelse. Men nu vet jag att man gör det!