Kallt ute och snorbobbor på det...

Ska det va så här? Är det inte sommar nu? Vi har tack och lov inte snö, än.. men snudd på. svinkallt ute!

Å förutom att Clara bara går och går och går så har hon åkt på sin första dagisförkylningen. Jag insåg redan under inskolningsveckan att det kommer att ske mycket snart. Alla ungar sprang runt med gröna snorbobbor under näsan och den ena hostade värre än den andra. Givetvis kunde inte Clara stå emot bakterierna och åkte på jordens förkylning. Det tär att ligga vaken halva natten för att lyssna om hon andas, och lyckas man somna vaknar man lika snabbt av en hostattack. Och får snudd på panik av att höra den hemska hostan som övergår i gråt och precis på håret att hon inte spyr av att inte kunna andas eftersom näsan är full av snor.

Hur förklarar man sen att alvedonen jag desperat försöker tvinga i henne bara är för hennes eget bästa. Hon tittar en i ögonen, skriker rakt ut och undrar varför jag är så dum som tvingar i henne nåt hon inte vill ha. Nä det är fasiken inte kul.

Clara är alltså hemma från dagis, minst en dag till. Allt jag planerat att göra under veckan sprack, suck... Den här biten är väl inte direkt tjusningen med att ha barn. Helst inte med en egenföretagare som är hemma ungefär 2-3 vakna timmar per dygn (om man har tur). Nu är hon iallafall på bättringsväg och då blir ju livet genast lättare. Och snart åker vi till byn, längtar! Där har vi några barnpassare på lut så jag ser fram emot att kunna träna och kanske få mig en sovmorgon eller två.

å så går hon...

Plötsligt var det läge att släppa taget. Clara lämnade dockvagnen och började gå, bara sådär. Hon har kunnat gå en längre tid men inte riktigt fattat det. Så länge hon har haft sin gåbil eller vagnen är hon tuff men utan sina fordon har det gått trögt. Idag var det alltså dags att tuffa till sig, nu kan hon gå!

Och efter att hon varvat runt i lägenheten, tagit ett bad och ätit kvällsmackan la hon sig i soffan för att läsa söndagsbilagan.

Nämen inte har jag nån åldersnoja, inte då..

Stockholm har typ kokat över i helgen och vi visste om det, ändå ger vi oss ut på stan. Bilburna dock, jag låste bildörren och såg på hysterin på säkert avstånd från vår hiphop-bil, skulle inte ens i min vildaste fantasi ta ett steg ut i folkhavet. Vi åkte runt och gjorde inte så mycket. Hämtade upp Erik mitt i stan, han har varit här på fotboll och konserthelg. Som förövrigt resten av befolkningen i Kirunakommun också var här för.

Det har alltså varit Bruce konsert, fotbollskval, restaurangernasdag, nationaldag och jippon öööverallt på en och samma helg. Jag har nog inte sett så mycket folk röra sig i stan sen Vattenfestivalen, usch får rysningar ända från fotknölarna.

Men det var kul att Erik var här en sväng. Igår hade han med sig halva Vittangis 18-åriga killar på middag. Jättemysigt, jag kände inte igen en endast en men det var som alltid uppiggande att höra ett rent och fint alldeles äkta Vittangimål klinga ut över matbordet.
Inte så konstigt att man inte känner igen dem, när jag flyttade från byn var hela högen inte mer än en tvärhand hög och hade nog precis blivit blöjfria.

Jäkligt otäckt på nåt sätt, jag har ju varit med när Erik var helt ny i världen. Suttit barnvakt, bytt blöja, sett han när han börjat ana att tomten kanske inte är på riktigt och nu helt plötsligt har han vuxit i kapp, fattar bestämt att tomten är fejk och ska ta studenten!
Mest skrämmande är kanske att jag inte kände mig så himla långt ifrån deras nivå (eller liksom, jaa typ så), lite poppig, lite med. Hade vi frågat dem (vilket vi inte ska göra) så hade man nog inte varit så vidare värst frän, utan... gammal... Jag vet ju själv vad man tyckte om såna som fyllt 30!! när man själv just fyllt 18, man fattade ju knappt att det gick att bli så gammal.

Nä nu ska jag dra nåt gammal över mig och invänta sushin som strax borde vara här.

Finmat och fulmat

Helt plötsligt firar vi tydligen förlovningsdagen, inte helt nödvändigt men absolut trevligt. Vi gjorde det på Petris initiativ å allt. Igår var det alltså tre år sen vi kom på att vi skulle gifta oss och åkte till Häringeslott för en förlovningshelg.
Tre år senare satt vi då hemma i köket och åt en fin middag med en fin liten Clara vid bordet. Det kunde man inte ana då.

Vi drack ett vin som är värt att komma ihåg och som jag verkligen kan rekommendera. Jag blev väldigt glatt överraskad. Saint Clair Pinot Noir 2007, Nya Zeeland. Den kommer vi med all säkerhet att köpa några flaskor av, rätt snart igen.
Middagen toppade vi med min favoritost, gruyère och en konjakshonung som Jennie hade med sig från mejeriet. Svindlande gott!

Idag blev middagen inte fullt så flådig. Petri är ute på galej och jag orkade inte ut för att handla i regnet. Det fick bli fiskpinnar med stuvade makaroner, morotsstavar och ett härligt glas vanligt vatten till det, Clara fick mjölk. Andra gången i hela mitt liv som jag lagar fiskpinnar, funkar men jag kan inte påstå att det smakar fisk.
Efter maten rejvade Clara loss på inredningen, badade, rejvade lite till och strax efter åtta sov hon. Nu ska jag vika tvätt och återställa lägenheten en smula efter Claras framfart. Sen, sen mina vänner 30 minuter på spikmattan och ett hett bad och jag kommer att somna som om jag vore kunglig!

Jorå så att träningsvärken sitter där den ska

Vad trevligt det blev igår! Jag hann träffa två av mina favoritpersoner från Väddö på en och samma kväll. Renita som lite proffsigt fick jobb innan hon ens hann dricka examensbubblet var inne i stan med nyjobbet. Hon kom förbi och åt middag med mig och Clara vilket vi blev glatt överraskade av. När Renita åkte hem fortsatte jag in till stan för att träffa Jennie, vi spanade på utsikten från Skybar och tjatade tjejigt tjejsnack. Väldigt skönt och uppfriskande.

Nu ska jag försöka mig på en dusch. Om jag hade problem med att tvätta håret igår lär jag inte ens kunna kliva i badkaret idag. Träningsvärken är nästan löjligt ond idag. Och i em ska jag till naprapaten, vågar inte ens tänka på hur det kommer kännas. Förhoppningsvis bra efteråt iallafall, men jag ser inte fram emot behandlingen.

Annars kan man väl säga att träningen går knaggligt, hela tiden nåt som kommer ivägen. Idag kan jag inte springa eftersom träningsvärken knappt tillåter mig att gå. Förra veckan var jag helt slut med min rygg och fick endast till en promenad som räknades som träning. I helgen hoppas jag dock att regnet uteblir och att jag kan damma av mina inlines, den träningsformen ser jag verkligen fram emot. Nu är det förvisso minst två år sen jag klev i mina snabba skridskor, risken finns att jag blir en trafikfara och allmänt hatad av mina medtrafikanter när jag ger mig ut. Men det är smällar man får ta liksom.

Regn

Igår doftade hela Tantolunden av kokosolja och det låg folk och stekte i solen i varenda hörn. Idag doftade det bara blött och regn och Tanto var folktomt.
Jag promenerade hem i regnet efter träning med min PT. Har så jäkla ont i armarna att jag fick jobba hårt när jag skulle tvätta håret. Efter en lång dusch fyllde jag på med potatis och sparrissallad med chilikyckling och nu ska jag äntligen hämta Clara på dagis. Oj vad vi ska pussas och kramas, jag och min söta unge! Sen ska vi bara mysa och vägra gå ut mer idag.

Ensam hemma

Märkligt det här, att vara ensam hemma. Clara är på dagis, idag skulle småkidsen på utflykt och de stora barnen stannar "hemma" och leker på gården. Och vad gör jag nu då?
Ryggen gör fortfarande väldigt ont så jag tvingas ligga lågt med löpträningen. Istället får det nog bli en långpromenad, ta med en bunt ur olästa-tidningar-högen och lägga mig i solen. Ja alltså det här är lyxigare än någonsin. Och till morsdagspresent fick jag urfina örhängen som matchar vigselringarna, man blir ju lycklig ända in själen av lite blingbling. Tur man har en man med god smak, livet blir som lättare då.