En öm kyss

På flyget ner till Mallis satt jag bredvid Martin Beck och Urcellen Ellen. Eller ja.. Peter Haber och Lena T. Hansson. Dom var så fina. Löste korsord tillsammans under hela flygresan, då och då gav han henne en spontan öm kyss på kinden. Dom småpratade i låg ton och fnissade tillsammans. Nu känner ju inte jag dem men atmosfären var så harmoniskt och älsklig. Jag fick en liten tår i ögat och tänkte att det är så där det ska vara. 

Man måste ta hand om varandra och inte glömma den där ömma kyssen, spontant bara så där, mitt i nåt helt annat. En varm hand på axeln, en vänlig blick, snälla ord och ta sig tid. Det behöver inte vara märkvärdigt och stort "hur har din dag varit?", "vad fin du är!"... Undra vad dom gör nu, cellen Ellen och Beck. Jag tror dom sitter i skuggan, har solglasögon och stråhattar. Dricker mest bubbligt vatten, kanske nån fruktjuice. Läser en god bok eller löser korsord tillsammans. Pratar gamla minnen, stannar upp, tittar på fåglarna. Fnittrar och mår gott.

Dom kan ju förstås också precis ha bråkat. Beck ligger och surar på rummet och cellen Ellen drog ner på byn. Shoppar upp alla pengarna, sätter sig på en bar och blir dagsfull på Sangria. Man kan aldrig veta hur nån annan har det. Bäst att koncentrera sig på sitt eget och se till att det blir vad man önskar!

Nu ska jag koncentrera mig på min bok, hitta en skön ställning i solstolen och inte fundera så mycket. Det är en konst i sig att sluta upp att tänka och bara vara.