Ja, vad säger man... Lite annorlunda det här med att jobba igen. Galet trött, ända från tårna och hela vägen upp till skallen. Mest trött i skallen och en envis huvudvärk som smyger på fram mot kvällen, varje kväll. Låter hemmet förfalla ett tag och prioriterar hyfsat tidiga kvällar istället. För sömnen det är A och O för att jag ska överleva. Bara rutinerna kommer mer på plats så ska jag/måste jag klämma in träning några dagar i veckan också. Känns tungt att ens tänka på hur jag ska lyckas med det. Men... ja, det går väl det med. Måste gå. Det här livet framför en dator hela dagarna det sliter på en redan knackig rygg och nacke. Så träning är en förutsättning för att det ska gå ihop överhuvudtaget. Och det borde ge en mer pigg känsla.
Om det har varit ruschigt på morgonen förr så är läget nu nåt helt annat, inte mindre ruschigt om jag så säger. Ser inte direkt fram emot morgonstressen. Och att piffa till sig innan jobbet det är ju verkligen waste of time. När jag fått till allt, bänglat på barnen kläderna och lämnat på dagis då är jag blöt i svett och inte den fräschaste pinglan. Så det känns överflödigt att ens försöka nåt vidare med piffet.
Jag har jobbat i fyra dagar och det var typ 20 MÅNADER sen jag jobbade sist. Att jobba känns kul, det är inte det men det är en himla omställning. Och det är himla ångestfyllt samtidigt som det är roligt. Man vill finnas mer både på jobbet och hemma. Andra har väl fixat det här före mig så det är väl bara att, ja... fixa helt enkelt. Livet just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar