Det bitterljuva livet

Det var inte helt utan att ångesten kom smygande när vi återvände till Sverige, Stockholm, Värmdö efter en skön sommar som mestadels tillbringats på Mallorca med bekymmerslösa soliga dagar. Där det största och tyngsta besluten varit om vi stannar hemma och hänger vid poolen eller om vi ska gå ner till stranden. Om vi ska köpa färska räkor eller nyfångad bläckfisk till middag. Om vi ska gå ner och köpa glass eller göra en melonslush hemma.

I samma stund som vi vidrörde svensk mark kom verkligheten ikapp. Här hemma har ett nytt liv startat, på gott och ont. En stor förändring och ett helt oskrivet blad vänds upp, det är dags att rita upp någon form av riktlinjer. Jag är skild, har ett eget hus, ingen att luta mig mot. Det är jag som tar alla beslut och försörjer mig och mina barn. Jävligt läskigt.

Jag är fri att göra vad jag vill men ändå inte. Jag gav mitt liv åt min man, pappan till mina barn. Givetvis det mest puckade jag kunde göra så här i efterhand. Jag valde tillit, vilket är A och O för mig i ett förhållande. Jag blev blåst och befinner mig nu i en sits där jag kan känna en enorm bitterhet. Jag måste börja om på ett ställe där jag inte ens vill bo, jag måste börja om med utbildning, jobb, vänner, skapa mig en ny typ av nätverk och levnadssätt. Forma mitt liv på nytt i ett läge där jag trodde jag var hyfsat färdigformad och bara kunde slipa på detaljer och leva. 

Jag mår lite illa ibland när jag tänker på allt, när jag skriver och när jag pratar. Men faktum är att det är nog mitt sätt att överleva. Visa min ilska, mina tårar, rädsla och sårbarhet. Det gör mig ändå trots allt starkare!

Och när bitterheten försöker tränga sig på gör jag mitt bästa för att sparka ut den, riktigt hårt. Den hjälper ju inget men den är visst en naturlig del säger dom som vet. Jag är stark, jag MÅSTE vara stark och jag har bara ett litet liv som jag på alla sätt jag kan kommer göra så STORT som möjligt!

Jag har nog sagt det förut men HEY! Lyft ansiktet mot solen, då ser du inte skuggorna!