Det var gott humör på barnen imorse. Inga större diskussioner om vad dom ska och inte ska äta, inget bråk om huruvida vi tittar på Barnkanalen eller Netflix. Klädvalet flöt på. Frank försökte dock övertyga mig om att jeans är tights och inte jeans. Han skulle ha på sig TIGHTS idag, inget annat. Han äger inga tights eftersom han stenvägrat detta plagg. Han tror mig inte när jag säger att han inte har några och gör ett försök till att bryta ihop. Vi ser en spindel och han kommer på andra tankar. Vi försöker rädda spindeln som våran kloka farmor har lärt barnen. Fånga i ett glas, sticka ett papper under och befria den utomhus. Nu "råkade" jag mosa spindeln i räddningsförsöket. Sorgligt slut tyckte Frank men kom över det snabbt.
Tillbaka till tightsproblemet. Jag tar fram ett par ur Claras garderob och Frank skrattar högt, "meeen mamma... Det där är jeans" Ge mig nu ett par tights. Så hittar vi ett par jeans i hans garderob och han ser lättad ut och kramar om sina jeans som är ett par tights. Och tycke att jag är oerhört svamlig denna morgon som försöker få i honom nåt så tokigt som att tights är jeans. Eller... att jeans är tights... Eller... Giv mig styrka!!!
Inget bryt i alla fall. Det tackar man för. Inget bråk om skor, jacka, inget tjafs mellan småskrotarna, inget tjafs om vem som ska ta bilnyckeln, öppna garageporten osv... MEN, så upptäcker Frank en näst intill obefintlig sticka i fingret. Den är mycket svår att identifiera, kan också vara smuts eller nåt. Men när man trycker riktigt hårt gör det ont, stämningen blir allvarlig, underläppen börjar darra på Frank. Jag ser brytet i antågande. Jag är inte betrodd att ta ut stickan, vi behöver mest troligt en kirurg eller åtminstone flyga ner mommo för uppdraget. Det är bråttom, akut läge. Tårarna rinner och brytet är så sjukt nära. Klockan är mycket... Då slår det mig, tröstisarna!! Jag springer till badrummet och finner en ask med de små ljuvliga hjältarna. Ahhh! När Frank ser asken torkar han tårarna och lyser upp. "Får jag välja två?? För det gör lite ont på armen också" vi plåstrar två fingrar för säkerhetskull eftersom det nu är oklart vilket finger stickan satt på. Sen en stor mjuk tröstis på armen som Frank kan känna på när han behöver lite tröst på dagis. Och med lätta, glada steg beger vi oss mot dagis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar