Vattenkrig på altanen, för jag tänkte att snart vill inte mina älskade ungar leka vattenkrig nå mer. I alla fall inte med mig. Jag hoppas ju innerligt att dem vill det länge än.
Ibland suckar jag över att man aldrig kan ligga i solen och bara pressa, läsa en bok, chilla, få vara för sig själv. Jag suckar över att det inte går att höra sommarpratarna även fast radion skränar på högsta volym. Suckar för tionde gången att jag inte heller idag kommer längre än till sidan ett i morgontidningen. Det är helt magiskt, varje gång jag bläddrar till sid två är det nån som börjar gråta, nån som har bajsat, nån som är hungrig, trött, mår illa eller bara är jätteglad och måste akut kramas och pussas. Jag suckar djupt över att det inte går att träna som JAG vill och ofta inte går att träna alls. Suckar över massor alltså, väldigt många grejor. Men... Så tänker jag. Det här varar inte för evigt, det varar ju bara en kort kort liten tid. Det här småbarnsåren.
Och då lägger jag ner alla försök till att göra det jag vill. Och gör som idag, gör det mina barn vill göra. Och alla blir ljuva och milda!
Vi dukade upp med saft och kakor på en filt istället för på bordet, för så ville Clara ha det. Styrde om radiokanalen, bort med sommarpratare och in med disco, fyllde poolen, ut med alla tänkbara leksaker på altanen, fram med vattenkanonen, av med alla kläder och sen röja järnet!
Sen när mina barn inte vill leka vattenkrig med mig nåt mer, då ska jag ligga i en solstol, lyssna på sommarpratarna, ta ett glas rose' och lösa korsord i lugn och ro. Men alltså det får ju bli om bra många år det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar