Jag är på ett lite irros humör känner jag, faktiskt så tror jag att allt beror på pollen. Jag är så less på pollen! Och hur less alla än är på att höra om mina kliiga ögon och öron, rinnande näsa, sandpappershals och helt trötta kropp så tänker jag fortsätta att beklaga mig. Bitter? jodå just precis helt rätt..
Petri var ut igår, och jag irriterade mig över att än en gång behöva mata Clara, bada Clara och lägga Clara. Sen irriterade jag mig på att veta att jag inte kommer att kunna sova när han dimper in på nattkröken, eftersom han har VM medalj i att snarka. Jag irriterade mig över att han sover sjukligt djupt och aldrig (speciellt inte med sprit i kroppen) hör när Clara vaknar på nätterna och jag ALLTID måste sega mig upp och leta nappen i mörkret. Sen blev jag tokirriterad över att han i godan ro tar lååång sovmorgon, ingen stress till jobbet här minsann. Jag kliver upp med en superpeppad Clara, hon har legat i sängen säkert 12-13 minuter och taggat inför att hugga tag i dockvagnen. Vi går upp och hon styr runt som en orkan i lägenheten, hon är så ivrig att vagnen står på två hjul i svängarna.
Igår kände jag mig rätt alert (för att vara pollenpåverkad). Glad över att kvällen innan var trevlig, mat på Eriks bakficka, Big Comedy och en drink på Malmens nya hotta uteservering. Clara var hos farmor och levde det glada livet och jag tänkte passa på att ta mig en lunchspinning innan jag hämtade upp henne i Uppsala.
Redan innan passet började kände jag irritationen komma smygande. Instruktören påpekar att det verkar vara mycket pollen i luften och att dagens pass antagligen skulle bli rätt tungt. Måste hon påminna en också?! Och vad händer.. Jo instruktören visar sig vara en sån där skrikgam som jag får utslag av. "kom igen nu gänget!", "är ni med gänget?", "kör hårt nu gänget!" Hon skriker så mycket att hon helt glömmer att trampa själv. Hon ställer minst 700 frågor till oss under passet och blir väldigt störd på att vi inte svara henne. Katastrof.
Jag går inte på spinning för att snicksnacka med en pratsjuk instruktör och jag är inte där med "gänget", jag är där med mig själv och är bara intresserad av att träna. Kan det vara så svårt?
Imorse kunde iallafall mitt lilla hjärta råda bot på en stor del av irritationshumöret. Hon steppade runt som vanligt, kollade bilar genom balkongfönstret, tömde alla skåp och lådor, rev ner hela fruktfatet, spelade högt på sina instrument medan jag försökte kolla morgon TV, röjde ner allt i sin väg och var allmänt sjövild. Så kommer hon farande och drar mig i benet, gnäller och vill nåt. Först blir jag irriterad, aldrig får man vara i fred.
Jag tar upp henne och det visar sig att hon bara ville ta en liten paus. Hon slänger sig om min hals, greppar tag i mig stenhårt och kramas i flera sekunder. Och det bästa av allt, hon ger ifrån sig ett sånt där mysljud, Mmmm i olika tonlägen. Vi säger att vi älskar varandra och jag blir helt oirriterad, alldeles ljuv i hela sinnet och pollendammet kan slänga sig i väggen! För en stund iallafall..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar