Lussegänget på dagis igår. Alla utom Frank, han står bakom dörren... Och lite trist är det ändå måste man säga. Anledningen är att det enda han vill vara för att delta i luciatåget är Ninja Turtles, med huggtänder. Huggtänderna kan jag väl förstå att personalen inte gick igång på och det är faktiskt lite småstruligt att sjunga "Staffan var en stalledräng" med Draculas garnityr. Men vad spelar det för roll om det traditionella jävla tåget kompletteras med en oskyldig liten sköldpadda, va va va??? Varför kan man inte istället uppmuntra de som vill gå sin egen väg, är nytänkande, uppfriskande och kreativa. Beige inställning av en annars helt fantastisk personal som älskas av både mamma, pappa och Ninja Turtles, MED huggtänder.
Det var en besviken liten ninja som läääänge satt i mammas famn och snörvlade efter uppträdandet. Han hade ju övat så bra, kunde alla låtar och ville så gärna visa upp sina skills. Efter en lång kram smög vi dit huggtänderna och han blev genast sugen på en lussebulle. Helt klart besvärligt att käka bulle med ett nummer för stora huggtänder i gummi. Men vill man så går det!!
Nästa år lär han ställa sig i ledet som alla andra tomtar är jag rädd för. Känslan att känna sig utanför och missförstådd sätter sig, så är det och den vill man inte ha. Men jag hoppas givetvis att han vill vara Ninja nästa år igen. Och det här är en speciell unge, han kommer gå långt, heeeelt övertygad. Och det pelar ingen roll om det är som Ninja eller Tomte. Heja Frank!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar