Som Clara har övat på Idas sommarvisa och när det är dags för det stora uppträdandet blir nervositeten så stor att Clara gömmer sig i ett hörn. Hukar och tittar ner i marken exakt hela tiden, förutom en kort, kort stund då hon tittar upp för att se om vi står kvar.På morgonen var det en glad liten sprätt som väldigt gärna ville gå till dagis och hon meddelade att hon ska sjunga för sin mamma och pappa och även för fammo och faffa. Det var en stor dag som väntade. En regning och kall dag med galonisar och fleecejacka. Inte för att det bekymrade kidisarna, deras fokus låg i att få uppträda för alla mammor och pappor. Jag såg verkligen hur Clara koncentrerade sig när det var dags för Idas sommarvisa, hon bet sig i läppen, stirrade ännu mer intensivt ner i backen, rev sig i nagelbanden och nästan skakade. Hon ville så gärna sjunga, hon kan den ju så bra. Men nä, det blev för tufft med så många stirrande stora vuxna personer. Hon bet ihop och kika upp för en sekund för att se att vi stod kvar, sen snabbt ner med blicken igen. Jag var ändå impad över att hon inte kom farandes över till oss. Hon satt kvar som hon blivit tillsagd medan andra barn började gråta, studsade runt, en del rusade över till sina föräldrar och andra klängde i frökens famn. Clara satt som ett ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar