Söndag morgon och Vikingaränn – vi glider in med hiphop bilen mot Uppsala i arla morgonstund. Solen bländar oss, termometern visar -11 grader och det ser ut att bli medvind. Det känns som en perfekt morgon att åka 8 mil skridskor!
När jag tidigare tvingade mig upp ur sängen efter att ha snoozat en miljon gånger tycker jag mig känna doften av kaffe. Sniffar en extra gång och konstaterar att det verkligen doftar kaffe på riktigt. Så där som när pappa är på visit och styr upp kaffe på morgonen. När jag kommit så långt som till köket möts jag av ett uppdukat bord och Petri som smugit upp innan sitter och läser morgontidningen. Gröten är perfekt kokade, ägget precis som jag vill ha det, en aningen lös guckig gula, kaffet är klart och mammas hembakade bröd har åkt fram ur frysen. Redan där kände jag att det skulle bli en bra dag.
I Uppsala lämnar vi Clara hos farmor och plockar upp farfar som blir vår guide. Han har ju åkt Vikingarännet förut och lotsar oss till start.
Redan innan vet man ju att toabestyren kommer bli stressiga vid såna här evenemang. Kön till bajamajorna brukar kännas fullständigt hopplösa. Nu vet jag ju det innan så min plan blir att dra dit på stört. När toan är avklarad kontaktar jag Kirunagrabbarna som ska åka. Dom är på plats men det blir svårt att sammanstråla bland flera tusen andra. Jag drar till start och hoppas på att stöta på grabbsen senare. Det gjorde jag, i form av att jag körde om samtliga!
Loppet var hur kul som helst, jobbigt men ändå hanterbart och jag tyckte att jag höll bra fart mest hela tiden. Isarna var knackiga bitvis, mycket sprickor och skrovligt men jobbigast var vattnet som pyrt upp på många ställen. Värst var det efter ungefär halva loppet. Man ser på håll att det är dags att svalka fötterna men man kan inte ana hur pass mycket. En funktionär står bredvid och varnar för vattnet och ber oss sakta in och ta det försiktigt. En del börjar lufsa upp på kanten och sjunker ner i snön och det blir allmänt struligt. Jag inser att det inte är mycket att göra, bara att plöja igenom. Jag tar ett rejält stavtag och glider igenom. Wooooo, isvattnet räcker ända upp över vaden och sköljer genom hela skon, strumpor och skor väger bly och är helt genomblöta. Första tanken är hur i hela fridens namn jag ska klara av att åka ytterligare fyra mil med iskalla blöta fötter.
Konstigt nog försvinner den isande känslan rätt fort och det blir småvarmt och gosigt, lite tung i fötterna men efter några kilometer funkar det bra.
Jag hade till och med en sån ork kvar mot slutet att jag la in spurten vid Hässelbystrand med 1,5 mil kvar. Det var riktigt roligt att känna sig så pass fräsch efter 6,5 mil. Jag åkte på som aldrig förr och dundrade in i mål på 4.34. Faktiskt så pass fort att Petri och Clara missade min målgång. Det var ett himla roligt lopp!
När jag tidigare tvingade mig upp ur sängen efter att ha snoozat en miljon gånger tycker jag mig känna doften av kaffe. Sniffar en extra gång och konstaterar att det verkligen doftar kaffe på riktigt. Så där som när pappa är på visit och styr upp kaffe på morgonen. När jag kommit så långt som till köket möts jag av ett uppdukat bord och Petri som smugit upp innan sitter och läser morgontidningen. Gröten är perfekt kokade, ägget precis som jag vill ha det, en aningen lös guckig gula, kaffet är klart och mammas hembakade bröd har åkt fram ur frysen. Redan där kände jag att det skulle bli en bra dag.
I Uppsala lämnar vi Clara hos farmor och plockar upp farfar som blir vår guide. Han har ju åkt Vikingarännet förut och lotsar oss till start.
Redan innan vet man ju att toabestyren kommer bli stressiga vid såna här evenemang. Kön till bajamajorna brukar kännas fullständigt hopplösa. Nu vet jag ju det innan så min plan blir att dra dit på stört. När toan är avklarad kontaktar jag Kirunagrabbarna som ska åka. Dom är på plats men det blir svårt att sammanstråla bland flera tusen andra. Jag drar till start och hoppas på att stöta på grabbsen senare. Det gjorde jag, i form av att jag körde om samtliga!
Loppet var hur kul som helst, jobbigt men ändå hanterbart och jag tyckte att jag höll bra fart mest hela tiden. Isarna var knackiga bitvis, mycket sprickor och skrovligt men jobbigast var vattnet som pyrt upp på många ställen. Värst var det efter ungefär halva loppet. Man ser på håll att det är dags att svalka fötterna men man kan inte ana hur pass mycket. En funktionär står bredvid och varnar för vattnet och ber oss sakta in och ta det försiktigt. En del börjar lufsa upp på kanten och sjunker ner i snön och det blir allmänt struligt. Jag inser att det inte är mycket att göra, bara att plöja igenom. Jag tar ett rejält stavtag och glider igenom. Wooooo, isvattnet räcker ända upp över vaden och sköljer genom hela skon, strumpor och skor väger bly och är helt genomblöta. Första tanken är hur i hela fridens namn jag ska klara av att åka ytterligare fyra mil med iskalla blöta fötter.
Konstigt nog försvinner den isande känslan rätt fort och det blir småvarmt och gosigt, lite tung i fötterna men efter några kilometer funkar det bra.
Jag hade till och med en sån ork kvar mot slutet att jag la in spurten vid Hässelbystrand med 1,5 mil kvar. Det var riktigt roligt att känna sig så pass fräsch efter 6,5 mil. Jag åkte på som aldrig förr och dundrade in i mål på 4.34. Faktiskt så pass fort att Petri och Clara missade min målgång. Det var ett himla roligt lopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar