Jag stakar mig fram och glider över krönet, ser 800 skidtokar i trikåer. Jag hinner precis fram när starten går, längst bak, bök och tjorv, folk som tappar både skidor och stavar. Stressade farbröder som vill fort fram och fnittriga tanter som ber om ursäkt för varje stavtag. Jag vill också fort fram för att slippa värsta trängseln och de värsta stoppklossarna, tränger mig på högerkanten och småspringer på skidorna. Ibland försvinner spåret och jag ilar förbi i ospårad terräng. Det tar lite för mycket på krafterna men jag orkar inte hålla på och gå där längst bak. Efter tio minuters krigande och några arga blickar kan jag iallafall åka något så när och efter ytterligare tio femton minuter åker man på fint. Kaos i backarna som alltid, folk har liksom ingen koll, bara kör rätt in i folkmassan eller rätt ut i skogen eller pladask mitt i spåret och då åker givetvis fem till med i fallet. Men jag måste faktisk säga att jag har lite finess just där. Jag brukar ta mig förbi hyfsat diskret med skidor och stavar i behåll och läser av vurporna innan de händer, då kan jag passera obemärkt och dra vidare.
Första varvet går fint, jag stör mig på att glidet är lite smådåligt och funderar på att det hade varit alldeles lagom med bara ett varv. Jag har tre kvar!!
Varvning, dubbla glas saft och jag får syn på pappa längst ner i kurvan. Han tycker det går bra. Det är bra å höra för psyket, men jag är inte helt säker på att jag tror honom.
Mitten på andra varvet. Börjar stumna. Varför håller jag på med det här? Bra träning... Jäklar vad det värker i baksida lår, alltså fortsätter det så här då lägger jag ner efter nästa vätskekontroll, jorå det gör jag visst! Vätskekontroll - en bananbit, ett glas energidryck och ett glas vatten. okejdå, jag stakar väl på en bit till. Men varför?? Bra träning, se det som bra träning. Om jag nu bryter så har jag iallafall fått bra träning. Faaan vad det är långt kvar!
Andra varvningen - fyller på med mer dryck, tar vatten först och energidryck sen. Stör mig på att jag inte tog vattnet sist, nu kommer jag ha den där söta energidryck smaken i munnen till nästa vätskekontroll, åhhh. Pappa hejar på och meddelar att han serverar kaffe till sista varvningen.
Hur nu det kommer bli möjligt, jag hade ju en plan om att bryta. Tredje varvet är segt, tungt, överjävligt. Jag kämpar med att hitta positiva tankar. Vad fint vi har det ropar jag till killen bredvid, nu kommer solen, härligt va? Han svara inte. Deppig kille.
Jag tänker på att det är helt otroligt att vi har en sån fin vinter här i Stockholm, tänk vad kul att jag kunnat åka så mycket skidor! Fast hade det inte varit så mycket snö hade jag inte behövt hålla på å åka just nu. Men just ja, det här är ju frivilligt, eller är det? Jo det är det, eget fel, åk på nu och sluta fundera!
Det gör ont! Jag är trött, hungrig, undra om jag inte är lite kissnödig också. Om jag blir mer kissnödig då är det lika bra att jag bryter. Vätskekontroll - två glas energidryck, vatten, dextrosol. Intalar mig själv att dextrosolen snart börjar värka och då kommer krafterna och orken, snart, om en liten stund, jorå det kommer nog...
Sista varvningen, är det sant! Nu jäklar.
Dricker tre glas energidryck och fortsätter. Kaffe... pappa skulle servera kaffe, jag behöver kaffe!! Där står han med en mugg i handen, pappa är minsann att lita på. Och det kaffet gjorde susen, pepp av pappa, han springer bredvid spåret och säger nåt bra. Jag känner mig som värsta Gunde Svan men i slowmotion.
Sista varvet var ett krig mellan mig och mig själv men jag övertalade mig att gå i mål. Fem mil minsann. Idag gör det ont nåt så in i bängen men fatta att jag är nöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar