Träningsläger

Drygt fyra mil på skidor under helgen, jag är nöjd! Jag hade aldrig trott att jag ens skulle få ihop det med tanke på sviterna efter svininfluensan. Vi anlände till lägenheten i Ramundberget en bra bit efter midnatt i torsdags natt. Fredag hade jag tänkt jobba, givetvis funkade inte det, noll täckning. Ulrica och Anders som är IT experter hade såklart med sina datorer och olika typer av mobila bredband. Inget funkade!

Men, klok som man är hade jag jobbat bort det viktigaste och jobbat in mina timmar för att vara på den säkra sidan. Efter att ha fått iväg några mail från Anders dator hade jag alltså inget annat val, det enda jag kunde göra var att inta ryggläge vid panoramafönstret, glotta ut över fjället och lyssna till spraket från brasan intill. En komplett form av njutning.
.

På kvällskvisten kom jag och Ulrica på att vi faktisk var på träningsläger. Vi lämnade män och barn hemma, krånglade i oss i skidtrikåerna, lastade bilen och drog ner på byn. Tur vi hade med plånboken, vi hittade en affär! Shoppade loss i en skidbutik och slösade resten av pengarna på ICA. Och just ja, träningsläger var det. Efter att ha stillat shoppingbehovet något hittade vi skidstadion och elljusspåret i Bruksvallarna. Vi hoppade ur bilen på olätta steg, suckade över att det här med vallning var så himla mycket lättare förr. Förr i världen, på den gamla goda tiden när vi alltid hade med oss vårt alldelse egna lilla vallateam - PAPPA!

Jämmer och elände, vi hostar och harklar och intalar varandra att det inte alls är bra att åka på för hårt med en som precis tillfrisknat från en pandemi och en annan som vaknade med halsont, hosta och snorig näsa. Vi får ut skidor och stavar och halar fram vallaburken för 150 spänn som killen i skidbutiken meddelade att vi inte kunde leva utan.

Ulrica lägger skidorna i snön, drar på stavarna och ska till å trampa i skon i bindningen. Hon brister ut i ett gapskratt som får hela stadion med hurtbullar att sakta in och vända blicken mot oss. Hon har glömt att ta på skidpjäxorna, dom ligger fint och väntar i torkskåpet där hemma.

Jag testade skidorna och åkte ett varv runt på 3 KM. Andningen kändes lite intakt och så fort jag försökte trycka på i backarna kom blodsmaken i munnen. Inte så bra, men skidorna gick fint.

Lördag var en bra dag att vakna på. Det gjorde inte så mycket att sovmorgon uteblev. Jag och Clara smög upp vid åtta, satte oss i köket och tittade ut över snöklädda berg och solen som började anas långt där bakom. Sakta vaknade huset upp och vi grundade med grötfrukost.

En härlig dag och allt kändes bättre när jag kom ut i skidspåret igen. Ännu bättre kändes det när jag gled ikapp Tjeckiska landslagskillar, när det väl blev uppför drog de som avlöningar och jag blev kvar som en flåsande hund. Men känslan att glida förbi är oerhörd. Och jag vet hur jävligt det känns när man har sämre glid och folk lätt bara försvinner förbi. Jag får tacka längdåkaren Markus Gandler, det är hans skidor jag åker på, helt grymma skidor! Morgonmys

SNÖ!!