Många gånger är jag livrädd, funderar vad faen jag håller på med. Skola om mig vid 40 och gå från ett yrke med dresscode, kontor, möten med kaffe och kaka och en uppstyrd agenda. Där jag vet vad jag gör, har en chef och en plan, arbetskollegor, arbetsuppgifter, en bra lön, förmåner och en trygghet. Till ett liv och en karriär som just nu är otydlig, lite luddig och oviss och ett yrke som inte liknar nåt av det jag gjort innan.
Det är svinläskigt. Men också kittlande och skitkul. Den enda som kan sätta stopp för att det här inte ska bli värdsligt bra, det är jag själv.
Jag gör ofta saker som jag är rädd för eller känner mig obekväm med. Mitt uppe i det hatar jag mig själv lite nu och då men jag vet ju att jag växer av det, vare sig det är stort eller smått. Vad jag än gör efter den här utbildningen så kommer det vara ett av mina bästa beslut nånsin, att jag sökte, lyckades komma in och vågade ta beslutet att börja. Jag ser det som en nystart, en sinnesjukt hög dos av personlig utveckling och en chans att jobba med sånt jag brinner för. Det är slitigt och en del ångest att hinna med livet, pluggandet och barnen men ska man nån vart kan man inte fastna vid sånt. Inte allt för länge i alla fall.
1 kommentar:
Bra kämpat Cillan, de inte lätt me plugg å små barn å ensamstående å hela hoitot! Men vill man så går det :) kram Malin
Skicka en kommentar