Livet, tejp å vin

Ovant och upp och ner är känslan i livet just nu. Skolan är inspirerande och kul men att få till det, ahhh! Med barn och aktiviteter är det ju liksom fullt ös mest hela tiden. Trixigt att hinna med helt enkelt. Sen att lyssna, lära och ta in. Som om inte det är nog så drog jag till med en traumatisk axelledsluxation andra veckan i skolan. Oskönt kan man ju säga.

Alltså smärtan då kulleden hoppade ur. Fullständigt vedervärdigt!! Vi körde en hinderbana och dessutom som stafett. Det går ju inte att ta det lugnt. Plattan i mattan och jag landade illa. Ren otur. Där låg jag och kved av smärta, hyperventilerade och krampade i en timme innan ambulansen tog sig från stan till Lillsved. När morfinet kickade in orkade jag gråta en skvätt, fortfarande jävligt ont men mer hanterbart.

På SöS väntade röntgen och sen mer bedövning i muskeln och dags att flytta tillbaka allt på plats. En sjuk lättnad att befria nerver och skit som legat i kläm så länge. Mitella några dagar och sen en rejäl upptejpning av axeln. Så nu vet jag vad jag gör i mååånader framöver, rehabilitering. Segt. Frustrerande. ORÄTTVIST...

Citadon, alvedon och Ipren blev födan några dagar efteråt men jag grejade att gå till skolan dagen efter, fixade att köra bil med endast en vänsterarm och fixade livet med endast en vänsterarm. Clara och Frank har blivit min högra hand mer än nånsin och min envishet har räddat upp många situationer. Framförallt att faktiskt ta sig upp ur sängen om mornarna och fortsätta som vanligt istället för att simpelt sjukskriva mig. Tankens kraft är så mycket större än vi tror!!

Ikväll fick jag ett glas vin och en ny upptejpning av min vän och granne som är naprapat. Jag är så glad att hon finns i mitt liv och är en sån underbar människa!