Lite lätt störande att man faktiskt blir nojigare ju äldre man blir. Kan även vara så att man blir något klokare för vart år som går och det betyder att man förstår att läskiga saker faktiskt kan hända. Igår störde jag mig än en gång på att Falcon med sina dryga 170 cm i mankhöjd håller på och ”trycker ner” mig. Jag har en sån jädra respekt för honom i boxen men väl uppe på hästryggen kan han inte skrämma mig längre. I boxen jagar han runt med öronen bakåt, visar tänderna och slänger med hovarna efter mig. Förut innan man blev nojig hade jag inte reflekterat utan buffat undan honom och ignorerat fullständigt. Nu när vi var ut och red var det ändå bättre än vid jul, då skickade jag in Ella i boxen när han trilskades ;) Jag skyllde på att det är så himla jobbigt när man inte känner hästen. Och det är det i och för sig men A och O är att inte visa rädsla, då är man körd i hästens ögon.
Det var i alla fall en skön ridtur och rätt fränt att det inte bekymrade oss alls att klockan var efter nio på kvällen. Vi kunde i godan ro rida långt förbi Alavaara, och det betyder långt förbi sista huset i ena änden av byn och ingen gatubelysning. Men det var ett sånt häftigt månljus att det lyste upp vägen för oss.
På väg hem precis innan vi var i kast med att svänga vänster och trava över bron som går över älven, då kommer en gigantisk långtradare med en miljon extralysen som bländar även den blinde. I ett enda stort rökmoln dundrar den över bron med dubbla vagnar överfyllda med timmer. ”Fatta vilken tur vi har Ella! Vad hade hänt om vi var halvvägs över bron och långtradaren dundrade förbi oss precis just där?!” Jag hade väldigt många olika typer av scenarier i huvudet om vad som kunde hända, tillslut blev det så blodigt att jag inte orkade fundera vidare. Ella bara ryckte på axlarna och tyckte att ”det var väl tur…”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar