Cillan: februari 2015

lördag 28 februari 2015

Aldrig har väl sportlovet varit sportigt som detta. Eller i alla fall väldigt längesen. Vi är åter i Thailand, tillbaka snabbare än nån kunde ana. Gårdagens barfotalöpning, 6 km i hyfsat tempo längst med stranden i 37 väldigt varma grader kändes ju exakt så, väldigt varmt... Men ändå hanterbart.

Dagen innan en spontan bootcamp på stranden. Hade tänkt testa paddleboard men kom sent och missade den gruppen. En tuff bootcamp och dusch i havet eftersom ön var strömlös den dagen. Strandhäng på Slow Down, barnen byggde sandslott och spelade boll. En lätt lunch och upp med barnaskaran på flaket. Vi åker flott i Maries pickup truck a la Thaistyle. Och eftersom alla blev taggade på Muay Thai, thaiboxning som vi tittade på kvällen innan åkte vi förbi träningslokalen för att kolla läget. Det slutade med ytterligare en timmes spontanträning. Varsin personlig tränare till mig, Marie och barnen och sen körde vi ett mördarpass. Som en smäck efter bootcampen!!

Backar vi till onsdag så hade jag vilodag med mycket poolträning för Frank. Han simmar snart felfritt.

Tisdagens träning och mitt första sportlovspass blev löpning, skor på och ut på stranden. 6 km kvällslöpning resulterade i ordentliga skavsår så resterande träning sker barfota.

I eftermiddag planeras volleyboll på Slow Down med efterföljande middag vid havet. Och kanske poolhäng innan dess, vi får se... Jag har inte nuddat solstolen många sekunder sen vi kom i måndags, inte för att jag räknar med det med fem olugna barn och Marie, men kanske några minuter idag.

I övrigt, lite shopping, besök till svenska skolan, glass, upptäcka, gooood mat, kall öl, nya människor, bus och bad!!

onsdag 18 februari 2015

Upcoming star!

Och han bara kunde åka skridskor!! Från totalt ointresse och aldrig stått på ett par griller så bara drog han på dom och kunde åka. Maaaammas pojke!!

Väldigt arg var han mest hela tiden, spottade och fräste men vägrade att ge upp. Tänk er introt till "Eye of the tiger" till denna bild, alltså på HÖG volym. Wayne Gretzky Släng dig i väggen!! Det är Frankieboys tur nu...

Operationen

Jag har lite låg energi just nu även fast jag gjort en del för att försöka piffa upp den... Men det tar sig nog. Bara ögonen läker bra så ordnar nog resten sig! Det mesta sitter i tanken... Så, alltså, bra och positiva tankar tack!!

Lazeroperationen gick bra i alla fall. Jag kunde aldrig tro att det skulle göra så vedervärdigt ont efteråt men det kan jag nu berätta att det gjorde det. Alltså VEDERVÄRDIGT. Och jag fattar nu varför man ska ta rekommendationen att ha med sig någon vid operationstillfället på allvar.

Jag åkte själv. Första missen att vara själv, vid genomgången av diverse ögondroppar och smärtstillande prylar var jag tydligen i en annan värld för det missade jag helt. Jag satt och funderade på hur jag skulle reagera på den lilla hutten lugnande jag just svepte. Kanske jag inte tål sånt, har ju aldrig testat innan. Kanske blir allt jättetrevligt av den, eller obehagligt.. Så här i efterhand tror jag inte att den tog nånstans.

Men i alla fall, jag tilldelades en sånt fult hårskydd som har den där lite obehagliga sterila lukten om sig. En sköterska visade mig in till operation. Hon log vänligt och såg snäll ut, så där som man gärna vill att dom ska se ut. Läkaren, som jag inte minns namnet på, hade en otäck gles mustasch som stack fram bakom munskyddet. Den slapp jag i alla fall se onödigt länge för ögonen spärrades genast upp med hjälp av nån mackapär, i med bedövning och sen såg jag bara rött och grönt ljus. 90 sekunder per öga, klart. Inte skönt på nåt sätt men ändå ok med tanke på att någon skär i ditt öga med laser...

Efter en timme beställde jag en taxi och åkte hem. Andra missen med att vara själv, jag kunde inte öppna ytterdörren... Bedövningen började släppa, tårarna forsade och det gick verkligen inte att öppna ögonen. Lyckokastet var ju då att städerskan öppnade. Jag kom in och rasade i säng. Nu ska man blunda i tre timmar då läkningen sätter igång. Jo jag tackar!! Det gick fan inte att få upp ögonen på tre timmar pga av smärta så jag blundade och vred mig i plågor. Det slog mig att det möjligen fanns nåt smärtstillande i påsen jag fick med men jag fick inte upp ögonen för att se efter.

Jag insåg efter tre groteska timmar, när jag kunde börja se en smula att jag skulle ha tagit bedövningsdroppar var och varannan minut. Men jag överlevde och hoppas på att synen blir klarare och klarare! Ser lite tråkigt suddigt på ena ögat men det finns väl tid för att det ordnar upp sig, hoppas jag!