Fina grejer att spana ut på segelbåtarna från bastun. Nu är jag nymasserad och fullständigt nöjd, nu kan vi gå i land igen.

Tre fina tjejer på galej, mycket trevligt måste jag säga.

Det gick bra till slut

Jag är rak igen, eller rättare sagt rakare. Inte helt bra men jag fick en sjuhelsikes bahandling, hoff... Några till såna vrålattacker och jag kan snart gå i högklackat igen.

Och Clara då? Fatta vilken bra unge, hon är världens bästa Clara! Första dagen ensam på dagis gick hur bra som helst. Det var inte kul att lämna henne, hon var lite kinkig redan på morgonen och körde plåsterstilen. Precis som att hon visste vad som skulle komma, hon lämnade inte mig många sekunder och var som fastklistrad.

När jag lämnade av henne nere på dagis gick hennes ansvarsfröken Lotta iväg med henne. Det är viss så man gör. Hon skrek så det ekade i hela mitt huvud, och nu skulle jag bra gå iväg, gå hem, lämna henne. Usch.
Eftersom jag ser ner till dagis från vårt fönster och hör alldles ypperligt bra om jag öppnar fönstret, stängde jag fönstret och satte på TV på hög volym. Efter tio minuter kollade jag ut igen, då går Clara runt med sin fröken och babblar på som aldrig förr.

Petri hämtade upp henne 11:30 och allt hade gått superbra, otroligt skönt.

Nu är Petri och Clara ute på egen turné och jag ska packa båtåkarväskan. Ikväll hänger jag med på tjejkryssning. Imorgon har jag en 50 minuters helkroppsmassage som väntar och en varm sol som vi ska njuta av på däck, men först blir det champagne!

Vi är lite spända inför den stora dagen imorgon

Jämmer och ryggont, plötsligt blev jag sne mitt i allt. Vet inte hur jag lyckades men ont gör det, räddningen är en akut tid till naprapaten imorgon på morgonen. Min supergulliga naprapat hade 10 patienter imorgon och fick jordens vrålångest när hon inte kunde få in mig. Efter några minuter ringer hon upp och säger att hon fixat en naprapatkollega som kommer över till hennes klinik bara för min skull. Hon är ju bäst! Hoppas att han kan fixa till mig nu bara.
Jag laddar ju för en båtåkarhelg och hade tänkt ta på mina nya fina höga, mycket höga puppor.
Nu kanske jag får vara glad om jag överhuvudtaget lyckas ta mig ombord på båtskrället.

En bidragande orsak till att mitt redan snea bäcken vred till sig, är antagligen allt konkande på liten Clara. Vi har kört inskolnig på dagis nu under veckan. Väldigt spännande och småläskigt. Det är väl ungefär så Clara också känner. Hon är förtjust men jag måste finnas tätt intill hela tiden och hon vill gärna klänga i famnen och slita och dra i mig.

Imorgon gör hon sin första helt ensamma dag, huvaligen. Jag är nog mer nervös än vad hon är, gudskelov. Eller "thank goodness" som John, hennes fröken hade sagt. Fröken? Vad heter en manlig fröken? Magister? nää inte dagismagister, det låter ju helkorkat. Hur som så är hälften av fröknarna vare sig manliga eller kvinnliga engelskspråkiga. Vilket gör att barnen pratar flytande engelska vid två års ålder. Det är en av många fördelar med vårt dagis, det kommer nog bli mycket bra det här!

Härliga små skruttisar

Det finns vissa likheter mellan Clara och hennes nya kusin. Nykläckt kusin till vänster och Clara hyfsat ny till höger.

Blåbärsmonstret

Åter hemma efter en hur bra helg som helst på Tjörn. Clara saknar sin nya vän Sarek, Anna och Robbans hund. Men hon blev lite smålycklig igen när hon fick plättar med blåbär till middag.

Jag och Petri fick sushi, riktigt bra sushi. Sen en löprunda och nu ska jag stretcha mitt onda ben, som råkade bli övertränat efter första träningspasset med personlig tränare.

En härlig eftermiddagstur med båten ute på Tjörn. Kaffestopp och sen hem och koka gröt till Clara. Nu sitter jag och glor på en fästing som Robban är igång att elda upp.

Kristiflygare, kristihimmel eller vad vi nu firar en dag som denna firades med en tidig löprunda en 15 min solsväng i solariet för att det liksom kändes att det behövdes. Blev lite röd om snoken, men vad gör väl det.

Vi fortsatte att fira med grill lunch i lekparken, firade på ända till det nästan blev kväll. Packade sen bilen till bristningsgräns och nu är vi äntligen på väg!

Passerar Mc Donalds och det skriker i magen. Jaha.. Där sprack min hittills annars så fina kostdagbok. Med en hamburgare (jäkligt god hamburgare) i magen drar vi vidare. Snart i Gbg!

Pilis glömde nämna vissa detaljer

Det var både skrämmande och lite upplyftande att träffa min personliga tränare igår, mest skrämmande. Jag vet ju att jag är i urdålig form och att det finns mycket att jobba med. Men det gör ont att se det svart på vitt. Efter konditionstest, invägning och mätning ville jag bara lägga mig ner, sparka med fötterna och storgråta. Hur kunde det bli så här?!!
Jag gick ju dit och skaffade mig min nya superman vän för att jag måste komma igång och bli vanlig igen. Resultatet var egentligen inte ett dugg överraskande, men med testresultatet i handen kan jag inte mörka längre. Nu finns det på papper att jag är ett fall för Anna Skipper.
Den upplyftande delen var att min fysiologiska ålder är 28 trots allt elände, jag är alltså 5 år yngre än jag tror.

Jag fick nys om min "Anna Skipper" via Pilis, han sa att det är den bästa PTn man kan hitta. Han är tuff, hård, går inte att lura och man kommer garanterat i form, typ. Jag kunde såklart inte annat än nappa på förslaget och kontaktade honom OMG. Pilis glömde bara att nämna en liten liten detalj. Jag har dessutom världens snyggaste PT! Inget större problem kan tyckas men jag hade föredragit en något fulare variant.

Så nu ska jag i sann Anna Skipper anda föra kostdagbok fram till vårt nästa möte. Jag insåg direkt en problempunkt. Jag har svårt att ljuga och skulle inte kunna "råka" bokföra en smörgås när jag i verkligheten ätit två. Det slutade med att jag bara åt en smörgås till frukost även fast jag var sugen på två, det såg bätttre ut när det kom på papper. Skulle nu detta fortsätta lätt och glatt skulle jag vara smal snabbare än kvickt. Problemet är såklart att när superman inte övervakar min kostdagbok kan det sluta hur som helst.
Jag får helt enkelt se till att smalna av rejält under dagboksveckan så har jag lite försprång, eller nåt...

Ont i cykelmusklerna idag

Middag hemma i fredags, Jennie och jag surrar på och kommer inte i säng förrän efter 03:00. Full fart hela lördagen, promenad i finvädret, kaffe på klipporna (OBS! ingen lutare mitt på dagen). Middag borta på kvällen, kollade schlager tjafset (men bara för att Tuomas lovade att vinka, och vi missade honom, kollade alltså helt i onödan). Hemma sent, i säng sent och upp relativit tidigt i går (söndag). Och vad gör jag då? Hoff man är ju bara för slut ibland, vet inte hur jag tänker.

Jag tar mig till SATS borta vid Stadion (med pollen i alla andningshål, trött, sliten och helt otaggad) och kör ett tre timmar långt marathon pass i spinning. Och jag klarade det helt märkligt utan större skador och genomförde hela tokpasset. Enda vettiga uppladdningen var i form av två bananer och en ytterst äcklig energidryck som SATS bjöd på. Inte ofta SATS bjuder på nåt så det var bara att hälla i sig skiten.

Såklart hade jag planerat sen länge att köra detta lilla inomhus marathon. Jag gillar ju sånt men hatar det ändå när det väl är dags och sen gillar jag det igen när jag klarat av det.
Inför just detta pass har jag haft ovanligt många och bra anledningar att inte köra. Så gör jag alltid, garderar mig med en massa ursäkter för att slippa. Men sen på nåt märkligt sätt så gör jag det ändå, det är nåt litet fel jag har.

Annars då? Jo men annars så kör vi hårdträning med Clara. Hon går eller snarare springer nu lätt omkring med sin dockvagn. Hon byter riktning på vagnen mitt i farten, svänger på en femkrona och gör ibland det sköna tricket att köra med en hand, i andra handen har hon sin blå plastmobil. Hon slänger den lite käckt mot örat och säger "haddå?" och ser jätteviktig ut.
I helgen lånade hon Nellys sparkcykel och tyckte att den var i precis storlek för henne. Det gick väl så där men hon är i alla fall tuff och provar gärna olika typer av fordon.
Jag och Clara övningskör på sparkcykel

Gammal? Njaa nää, det tror jag väl ändå inte, eller?

Undra om man börjar bli gammal eller om man bara ser och tänker på saker på ett lite annorlunda sätt nuförtiden när..

.. jag helt plötsligt lägger märke till att orkidéerna har fullt med knoppar. Och att jag blir lite glad och stålt över att jag inte tagit död på dom.

.. det första jag gör på morgonen nuförtiden är att slå på kaffebryggaren, alltså det absolut första, hinner inte ens slå en gul innan.

.. jag stör mig på finnig tonårsrumpor som står och röker i alla hörn. Och jag bara måste hosta väldigt irriterat och titta med onda ögat (så där över glasögonkanten) när jag går förbi.

.. känner att jag måste nicka och le till gamla tanter som ALLTID pluttinuttar sig mot Clara. Sen på nåt märkligt sätt känner jag att jag måste säga nåt också. Och vad säger man till en främmande människa? "Åå schyssta pjuck tant har, vart köper man såna?" Näää då, man pratar om vädret såklart. "vilket härligt väder vi har idag" eller "usch då en sån kall blåst det var idag då"

.. jag frenetiskt sparar på rabattkuponger som jag sen aldrig använder. Jättemärkligt.
Tanken med rabattkuponger kanske är att man i mammagrupperna sen kan byta kuponger med andra samlare. Man kanske får syn på en helt ny kupong som man bara måste ha. Är det en väldigt bra kupong kanske man kan tänka sig att betala en slant också.

.. jag käkar vuxengodis, punchpraliner och bara älskar det. Tänker att det nog är en av det godaste godisarna som finns.

.. åkband på GrönaLund känns fullständigt onödigt att köpa. Det trevligaste med GrönaLund är ändå att sitta och dricka öl i solen. Inte ens grupptrycket kan få en att tvinga sig upp i "frittfall".

Herr och fru Svan kommer alltid och hälsar när vi tar en morgon promenad nere vid sjön. Clara har nu kommit på att fåglar, speciellt svanar är supercoolt. De kan flyga, simma och låter jätteroligt. Enda problemet är väl att hon inte greppat att fågeln kanske inte överlever om man slänger stora stenar på den.

Clara fixar och står i..

Faster Cecilia

Igår blev jag äntligen faster, det tog ett tag innan hon valde att komma ut. Men som bekant så kommer dem ut på ett eller annat sätt. Vi får hålla oss till tåls ända till midsommar innan vi får se henne, jobbigt som vanligt..

Förutom att vi har väntat med spänning på vem som skulle komma ut så har vi varit på Värmdö hela helgen. Igår hann vi grilla några korvar i Midsommarkransen med Alice, Oliver, Frank och deras päron innan vi hämtade upp min faster, Zelma som kom med tåget från Göteborg.

Idag är Zelma ute i Täby och lyssnar på någon föreläsning och jag och Clara ska ut på promenad. Clara gjorde just ett rymningsförsök. Som vanligt när det blir helt tyst börjar man ana oråd. Jag ropade och letade henne och fann en mycket koncentrerad Clara på väg att ta sig ut på balkongen. Eftersom jag känner till Claras förtjusning i att gå ut på balkongen och titta på barnen som leker utanför, lämnade jag endast en liten glipa i dörren. Clara försökte få ut foten genom glipan, stannade till, funderade, testade att knuffa på dörren, stack ut en tå, funderade igen, testade med att sticka ut handen och sen blev hon frustrerad.

När hon såg att jag upptäckt henne och tjuvkikade bakom dörren började hon gråta. Ingen riktigt gråt utan en protestgråt utan tårar med huvudet bakåt. Det gick snabbt över när jag slängde upp henne i sängen och kittlade henne till hon kiknade av skratt.
Clara och Zelma tar sig en pratstund efter morgonkaffet

Pollen, ett riktigt otyg

Jag är på ett lite irros humör känner jag, faktiskt så tror jag att allt beror på pollen. Jag är så less på pollen! Och hur less alla än är på att höra om mina kliiga ögon och öron, rinnande näsa, sandpappershals och helt trötta kropp så tänker jag fortsätta att beklaga mig. Bitter? jodå just precis helt rätt..

Petri var ut igår, och jag irriterade mig över att än en gång behöva mata Clara, bada Clara och lägga Clara. Sen irriterade jag mig på att veta att jag inte kommer att kunna sova när han dimper in på nattkröken, eftersom han har VM medalj i att snarka. Jag irriterade mig över att han sover sjukligt djupt och aldrig (speciellt inte med sprit i kroppen) hör när Clara vaknar på nätterna och jag ALLTID måste sega mig upp och leta nappen i mörkret. Sen blev jag tokirriterad över att han i godan ro tar lååång sovmorgon, ingen stress till jobbet här minsann. Jag kliver upp med en superpeppad Clara, hon har legat i sängen säkert 12-13 minuter och taggat inför att hugga tag i dockvagnen. Vi går upp och hon styr runt som en orkan i lägenheten, hon är så ivrig att vagnen står på två hjul i svängarna.

Igår kände jag mig rätt alert (för att vara pollenpåverkad). Glad över att kvällen innan var trevlig, mat på Eriks bakficka, Big Comedy och en drink på Malmens nya hotta uteservering. Clara var hos farmor och levde det glada livet och jag tänkte passa på att ta mig en lunchspinning innan jag hämtade upp henne i Uppsala.

Redan innan passet började kände jag irritationen komma smygande. Instruktören påpekar att det verkar vara mycket pollen i luften och att dagens pass antagligen skulle bli rätt tungt. Måste hon påminna en också?! Och vad händer.. Jo instruktören visar sig vara en sån där skrikgam som jag får utslag av. "kom igen nu gänget!", "är ni med gänget?", "kör hårt nu gänget!" Hon skriker så mycket att hon helt glömmer att trampa själv. Hon ställer minst 700 frågor till oss under passet och blir väldigt störd på att vi inte svara henne. Katastrof.

Jag går inte på spinning för att snicksnacka med en pratsjuk instruktör och jag är inte där med "gänget", jag är där med mig själv och är bara intresserad av att träna. Kan det vara så svårt?

Imorse kunde iallafall mitt lilla hjärta råda bot på en stor del av irritationshumöret. Hon steppade runt som vanligt, kollade bilar genom balkongfönstret, tömde alla skåp och lådor, rev ner hela fruktfatet, spelade högt på sina instrument medan jag försökte kolla morgon TV, röjde ner allt i sin väg och var allmänt sjövild. Så kommer hon farande och drar mig i benet, gnäller och vill nåt. Först blir jag irriterad, aldrig får man vara i fred.
Jag tar upp henne och det visar sig att hon bara ville ta en liten paus. Hon slänger sig om min hals, greppar tag i mig stenhårt och kramas i flera sekunder. Och det bästa av allt, hon ger ifrån sig ett sånt där mysljud, Mmmm i olika tonlägen. Vi säger att vi älskar varandra och jag blir helt oirriterad, alldeles ljuv i hela sinnet och pollendammet kan slänga sig i väggen! För en stund iallafall..

Arla morgon.. Clara har bäddat in dockorna och kör järnet med vagnen

Men åhh.. att jag inte kan få Clara åt rätt håll. Jobbar på det..

Helt plötsligt kom hon på hur man går iväg med dockvagnen. Tidigare har den rullt för fort och hon har druttat på ändan när hon inte kan hålla balansen. Igår kväll hade hon fullt sjå med att söva sina dockor.

Valborg kunde inte bli bättre

Jag är så himla trött! Vet inte om det bara beror på pollen eller att det är grått och trist ute eller för att jag och Renita drog en repa in till stan i lördags. Vi drack rosébubbel, förflyttade oss till Gerdas för en god middag, rockade en liten liten smula ute på stan innan vi tog en taxi tillbaka till Värmdö. Att sen försöka sig på sovmorgon på söndagmorgon var såklart dömt att misslyckas. Tre kids som studsar runt i ett hus lyhört som om väggarna var gjorda av papper. Sova fick vi inte men vi hade ändå en soft och skön söndag. Klappade djur, strosade och åt lunch på Siggesta gård.

Hela helgen har varit soft och mycket lyckad, precis så bra som en långhelg ska vara. Vi missade i och för sig majbrasan i år igen. Inte för att jag har sett en majbrasa sen sist jag såg en i Kuoksu, typ -92 kanske -93. Kan väl inte säga att jag direkt saknat just majbrase brasan men nu med barn ska man kanske göra sånt. Till nästa år styr vi upp det...
Istället för majbrasa lagade vi god mat och eldade hemma, betydligt mysigare.

Och på fredag anlände Renita med familjen och allt blev ännu mysigare!

En skön dag

Vilket supernice valborgsväder vi har! Clara spanar på hunden Kato som hälsar på ute på Värmdö, jag och Renita dricker kaffe med baileys. Så fint!